Elements of Journalism

Alla är vi journalister. Eller? I dagens medielandskap har alla möjligheten att göra sin röst hörd. Att initiera debatter, skapa opinion, förmedla och framförallt påverka. Det tryckta ordet är inte längre det starkaste. Den tekniska utvecklingen och digitaliseringen av medier har lett till ett internet blivit den starkaste plattformen för dagens informationsflöde. Ett informationsflöde som inte längre bara styrs av avlönade nyhetsredaktioner utan av vem som helst med tillgång till internet. Gränsen mellan de sociala medierna och gammelmedierna blir alltmer oskarp och oklar. En artikel i en tidning kan bestå av information från twitter och ett blogginlägg kan ha ett större nyhetsvärde än ett tidningsreportage. Vem kan man egentligen lita på? Hur ska man genomskåda vad som är en tidnings egenintresse? Eller en journalist varumärkesförstärkning? Vad är fakta och vad är spekulationer? Och framförallt, hur ska den goda journalistiken överleva det nya mediesamhället?

Vad som är god journalistik definieras av Bill Kovach och Tom Rosentiel i boken The Elements of Journalism: what newspeople should know and the public people should expect. Där har de fastslagit nio punkter man bör förhålla sig till för att utöva god journalistik.  

Den första punkten lyder ”Journalism's first obligation is to the truth”. En journalist ska alltid berätta sanningen. Faktauppgifter ska ha täckning och vara korrekta. Som journalist får man aldrig frångå sin roll som förmedlare av verkligheten. Den objektiva verkligheten. Här har en bloggare inte samma journalistiska ansvar. Detta blir problematiskt då vi lever i ett samhälle där gränsen för vem som är journalist och vem som är bloggare eller t.ex. kolumnist inte är lika självklar längre. ”The problem is that you see journalism disappearing inside the larger world of communications.” menar Kovach och Rosentiel.

I en värld där vi hela tiden exponeras för nyheter från alla kanter och håll är det inte lätt att hålla reda på vad som är objektivt och vad som är subjektivt, vad som är någons personliga åsikt och vad som bara är ett rykte. Givetvis kan detta bli skadligt för samhället. För att den goda journalistiken ska överleva framtiden och alla nya informationskanaler som kommer poppa upp en efter en måste det skapas skiljelinjer. Ett hot mot detta är det så kallade varumärkestänk som alltfler journalister verkar tvingas till i den alltmer kommersialiserade medievärlden.

Kristin Lundell skriver i DN att ” För varje nytt självspeglande pod-program som prånglas ut blir dödsrosslingarna bara starkare. Inget blir så sorgligt som den sista gästen som vägrar gå hem när festen är över. Aldrig har väl den samtida journalistiken varit på samma gång så manlig och så extremt intresserad av sig själv.”

Vi ser en allt tydligare struktur av ett personfixerat klimat av journalistik. Frågan är då, kommer de sociala medierna hjälpa journalisterna men stjälpa den goda journalistiken?

Idag har många journalister som sagt bloggar, twitter och podprogram där de sprider egna värderingar. De sociala medierna blir deras förlängda arm i mediedjungeln och här får dem chansen att förstärka sitt varumärke som journalister. Lika mycket som de arbetar med sitt samhälleliga ansvar arbetar de alltså för sin egen skull. I en värld där konkurrensen är hård och tidningar tvingas skära ned blir de sociala medierna viktiga verktyg för journalisterna. Men hur blir det då med trovärdigheten? Utmaningen blir då att behålla en fot i både läger.

Personligen tycker jag inte man behöver se sociala medier som ett hot mot den goda journalistiken. Ett hot är snarare journalistetablissemangets självbild. Nätet matar oss med mycket skit men det gör även journalister. Vi är källkritiska men är vi tillräckligt källkritiska mot makthavarna? De traditionella journalisterna som granskar men som aldrig själva tycks bli granskade?

Martin Jönsson ser nätets möjligheter som en chans att förbättra dagens journalistik. ”Journalister kan inte bara slå sig för bröstet och tala om den viktiga, livsnödvändiga och demokratifrämjande journalistiken, som ska värnas med tryckfrihet, meddelarfrihet och källskydd - och hävda att det bara är journalister som kan rapportera om något viktigt. Den bilden måste kompletteras med en lika högljudd och engagerad diskussion om de många bristerna i journalistiken, både etiskt och kvalitetsmässigt. Och om det faktum att läsarna, bloggarna och de sociala medierna faktiskt också kan bidra med en hel del när det gäller både avslöjande, berättande och förnyande.”

Ett tydligt exempel på det som Martin Jönsson talar om är detta blogginlägg som jag kom över häromdagen: http://hotlamotte.com/2013/05/24/aftonbladet-och-expressen-betalar-oss-for-att-branna-bilar-i-husby/

Ingen har nog missat de senaste dagarnas kravaller i Husby. Joakim Lamotte spenderade en dag i Husby i sitt jobb med SVT Debatt. Han skriver bl.a. följande i sin blogg: ” Senare träffar jag några från Lugna gatan som även de bekräftar bilden av hur kvällstidningarna får redan kriminellt belastade ungdomar att begå brott, genom att erbjuda dem pengar för deras foton och filmer. Några andra killar berättar hur de på grund av detta häromdagen jagade bort flera Aftonbladetjournalister från Husby.”

Med sin blogg som redskap yttrar han en verklighetsskildring som ifrågasätter journalisternas yrkesetik. En text som aldrig hade fått utrymme i någon av tidningarna. Ett exempel på hur våra sociala medier är av största vikt för främjandet av yttrandefriheten och demokratin.

Både Expressens chefredaktör Thomas Mattson och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin svarade på Joakim Lamottes blogginlägg i sina respektive bloggar. De skakade på huvudet och såg Joakims inlägg som ett journalistiskt haveri. Varför skulle kvällstidningarna utnyttja de redan drabbade ungdomarna i Husby för att sälja lösnummer? Varför inte tänker jag. Vi vet att kvällstidningarna behöver stora rubriker för att överleva i vår alltmer kommersialiserade medievärld. Husbyungdomarnas facebookinlägg står mot kvällstidningarnas löpsedlar. Sociala medier vs Kvällstidningar. Martin Jönsson belyser de traditionella journalisternas syn på nätet, ” Bara det senaste halvåret har det förekommit en lång rad uttryck för skepsis och till och med förakt för nätet i allmänhet och bloggar och sociala medier i synnerhet, från det svenska journalistetablissemanget.” Kanske är de just rädda för mediernas granskande makt? För hur det kan skada tidningarna ekonomiskt? Att kvällstidningarna går över gränsen i sin överlevnadskamp är föga förvånande. Det är just det som är ett hot mot den goda journalistiken. ”Never add anything that was not there, never device the audience, be as transparent as possilbe about your methods and motives, rely on your own original reporting and exercie humility.”, skriver Kovach & Rosentiel. Ödmjukheten verkar vara påväg att försvinna.

Vi bör dock konstatera att dagens teknik samt internets möjligheter till stor del faktiskt kan förbättra den goda journalistiken. Sociala mediers inflytande i våra nyhetsflöden ser jag som positivt då det kan skapa forum för folk att diskutera journalisterna mer djupdykande verk. Men man bör alltid se till vilket syfte sociala medier har integrerats i en t.ex. nyhetssida. Som vi vet har den kommersialiserade medievärlden lett till att sensationsnyheter blivit allt viktigare i jakten om att locka läsarna. Jag klickar mig in på Expressens sida och ser att ”nyheten” om att en bloggare ska åka till Las Vegas, skriven med länken till bloggen, står långt över nyheten om att ett flygplan börjat brinna över London. Sociala medier är som sagt positivt för utvecklingen av den goda journalistiken, men kanske inte när syftet är att locka fler läsare, när ekonomiska intressen står bakom. Vad blir det för god journalistik kvar om kändisbloggarna börjar knuffa bort de viktiga samhällsreportagen?