Vi vet att den nyhetsbild som förmedlas av våra medier inte
alltid är en avspegling av vår verklighet. Vi vet att det på varje redaktion,
varje tidning, sker en nyhetsvärdering där man utifrån olika faktorer gör en
bedömning av huruvida man ska publicera något eller inte. I Sveriges Radios
program Medierna (2009-01-31) diskuteras
gränsdragningen kring vilka uppgifter som man får publicera vid brottsfall. Varför
väljer en tidning att publicera spekulationer kring ett brottsmotiv medan en
annan väljer att vänta? Vad är egentligen relevant att publicera? Var går
gränsen för allmänintresset? Och vad finns det för risker?
I skriften Spelregler
för Press, TV och Radio finns 17 skrivna regler som journalister bör ta
hänsyn till vid nyhetspublicering. Här handlar det inte om lagar utan om ett
ramverk som journalister bör hålla sig inom för att vara etiskt korrekta. Skriften
framhäver att “pressetik och juridik är två skilda saker. Medan juridiken handlar om
lagtolkning, så handlar pressetiken om hänsyn, respekt och förhållningssätt vid
utövandet av den publicistiska uppgiften. Det betyder att det som är
pressetiskt klandervärt inte alls behöver vara brottsligt”. Effekten av detta
regelverk blir att de olika redaktionerna gör sina egna tolkningar av vad som
går att publicera och inte. Jag kan tänka mig att man i väldigt många fall står
inför svåra ställningstaganden. En lagbok hade inte fungerat men ett regelverk
skapar en gråzon. De vinstdrivande och kommersiella medierna kan därmed lätt gå
över gränsen för vad som är ok eftersom de främst drivs utav allmänintresset.
I Radioprogrammet
belyses fallet med mordet på en 26-årig homosexuell man. Kort efter mordet grips två misstänkta unga
män, 17 och 15 år gamla. Succesivt kommer det fram att de både männen är starkt
troende och tillhör samma religiösa församling. En av männen driver en blogg
där han redogör extrema islamistiska åsikter kring moralfrågor. Man misstänker hatbrott, trots att polisen
inte redogör för motivet till brottet. Är det relevant av medierna att berätta
om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet? Här tog de olika
redaktionerna olika ställningstaganden. Nyhetschefen för Sydsvenskan, Jonas
Nyren, valde att inte publicera uppgifter om trosriktning och religion då
åklagaren avfärdade hatbrottsmotivet. Därmed ansåg han religionsfrågan
irrelevant för brottet och valde att inte berätta något om männens religiösa
bakgrund. Aftonbladet gick längst i publiceringen och valde att berätta allt
och att spekulera fritt kring religionen som motiv till mordet. Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör och
ansvarige utgivare, menade att man inte ska förtiga. Men var det verkligen det
som Sydsvenkan gjorde? Jonas Nygren menar att ”det handlar inte om att mörka,
det handlar om att veta vad man skriver och ha täckning för vad man skriver”. Detta ställningstagande kan grunda sig i den
tionde punkten av Spelregler för press, radio och TV som lyder ” Framhäv inte
berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk
tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse
i sammanhanget och är missaktande”. I detta fall hade Aftonbladet ingen täckning
för brottsmotivet. Att spekulera fritt kring ett brott utifrån uppgifter som
inte bekräftats av rättsväsendet anser jag vara felaktig. De misstänktas
religiösa/moraliska ståndpunkter var i det här fallet helt irrelevanta.
Det Aftonbladet gjorde var ett antagande som de visste skulle
sälja lösnummer och bekräfta/förstärka folks fördomar kring Islam. Skapa en
debatt, helt enkelt. Att brottsmotivet rörde sig om vardagliga saker hade inte
skapat lika stora rubriker. Eftersom Aftonbladet är en tidning som i vår kommersialiserade
medievärld behöver stora rubriker för att överleva kan man förstå varför de
valde att agera som de gjorde.
Dessutom måste dagens kvällstidningar tävla alltmer med andra
sociala medier. Det är inte längre de gamla traditionella medierna som sitter
på makten. I en värld där bloggar har lika stor makt som kvällstidningarna är
jag inte förvånad att kvällstidningarna tar steget längre och ibland, som i
detta fall, går över gränsen.
Jag tycker inte att man som tidning någonsin kan frångå sin
roll som förmedlare av verkligheten, att ge en sanningsenlig bild av historien,
framförallt när det gäller något så känsligt som mord. Att försvara irrelevant
information som enbart bidrar till osanning kan väl ändå inte ses som allmänintresse?
I sådana fall borde väl Aftonbladet även publicera andra detaljer om männen som
inte rör deras religiösa bakgrund. Dessutom behöver inte allmänintresse
i etiska sammanhang betyda något som intresserar allmänheten, det menar Björn
Häger i sin bok Reporter- en grundbok i
journalistik. Kvällstidningarna får gärna fortsätta att spekulera i
kändisvärldens skvaller om vem som är tillsammans med vem osv, men när det
kommer till rättsliga fall finns det mycket som kan gå fel om man gör snedsteg.
Det är inte enbart de misstänkta som drabbas, deras oskyldiga anhöriga kan
likväl drabbas och det hela kan få förödande konsekvenser. Medieforskaren Stig
Hadenius menar dock att en t.ex. tidig
namnpublicering kan leda till fler vittnen och att allmänheten skyddas.
Givetvis kan det vara förebyggande men det är en stor risk man tar och om de
kommersiella kvällstidningarna ständigt ska börja ta den risken och fortsätta
göra övertramp kommer de både förstöra för sig själva och för oss om det skulle
visa sig att uppgifterna som publicerats är felaktiga och måste dementeras.
I Spelregler för press, radio och TV
står det ”Överväg
noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från
sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”.
Här handlar det återigen om vad man tolkar som allmänintresse. Det ska bli
spännande att se hur långt kvällstidningarna i framtiden kommer att gå i sin publicering
utifrån vad de anser vara ett allmänintresse.
Källor:
Spelregler för Press, TV och Radio (2010)
Reportage- en grundbok i journalistik (2009)
