Etik i medierna

Vi vet att den nyhetsbild som förmedlas av våra medier inte alltid är en avspegling av vår verklighet. Vi vet att det på varje redaktion, varje tidning, sker en nyhetsvärdering där man utifrån olika faktorer gör en bedömning av huruvida man ska publicera något eller inte. I Sveriges Radios program Medierna (2009-01-31) diskuteras gränsdragningen kring vilka uppgifter som man får publicera vid brottsfall. Varför väljer en tidning att publicera spekulationer kring ett brottsmotiv medan en annan väljer att vänta? Vad är egentligen relevant att publicera? Var går gränsen för allmänintresset? Och vad finns det för risker?

I skriften Spelregler för Press, TV och Radio finns 17 skrivna regler som journalister bör ta hänsyn till vid nyhetspublicering. Här handlar det inte om lagar utan om ett ramverk som journalister bör hålla sig inom för att vara etiskt korrekta. Skriften framhäver att “pressetik och juridik är två skilda saker. Medan juridiken handlar om lagtolkning, så handlar pressetiken om hänsyn, respekt och förhållningssätt vid utövandet av den publicistiska uppgiften. Det betyder att det som är pressetiskt klandervärt inte alls behöver vara brottsligt”. Effekten av detta regelverk blir att de olika redaktionerna gör sina egna tolkningar av vad som går att publicera och inte. Jag kan tänka mig att man i väldigt många fall står inför svåra ställningstaganden. En lagbok hade inte fungerat men ett regelverk skapar en gråzon. De vinstdrivande och kommersiella medierna kan därmed lätt gå över gränsen för vad som är ok eftersom de främst drivs utav allmänintresset.

 I Radioprogrammet belyses fallet med mordet på en 26-årig homosexuell man.  Kort efter mordet grips två misstänkta unga män, 17 och 15 år gamla. Succesivt kommer det fram att de både männen är starkt troende och tillhör samma religiösa församling. En av männen driver en blogg där han redogör extrema islamistiska åsikter kring moralfrågor.  Man misstänker hatbrott, trots att polisen inte redogör för motivet till brottet. Är det relevant av medierna att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet? Här tog de olika redaktionerna olika ställningstaganden. Nyhetschefen för Sydsvenskan, Jonas Nyren, valde att inte publicera uppgifter om trosriktning och religion då åklagaren avfärdade hatbrottsmotivet. Därmed ansåg han religionsfrågan irrelevant för brottet och valde att inte berätta något om männens religiösa bakgrund. Aftonbladet gick längst i publiceringen och valde att berätta allt och att spekulera fritt kring religionen som motiv till mordet.  Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, menade att man inte ska förtiga. Men var det verkligen det som Sydsvenkan gjorde? Jonas Nygren menar att ”det handlar inte om att mörka, det handlar om att veta vad man skriver och ha täckning för vad man skriver”.  Detta ställningstagande kan grunda sig i den tionde punkten av Spelregler för press, radio och TV som lyder ” Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. I detta fall hade Aftonbladet ingen täckning för brottsmotivet. Att spekulera fritt kring ett brott utifrån uppgifter som inte bekräftats av rättsväsendet anser jag vara felaktig. De misstänktas religiösa/moraliska ståndpunkter var i det här fallet helt irrelevanta.

Det Aftonbladet gjorde var ett antagande som de visste skulle sälja lösnummer och bekräfta/förstärka folks fördomar kring Islam. Skapa en debatt, helt enkelt. Att brottsmotivet rörde sig om vardagliga saker hade inte skapat lika stora rubriker. Eftersom Aftonbladet är en tidning som i vår kommersialiserade medievärld behöver stora rubriker för att överleva kan man förstå varför de valde att agera som de gjorde.

Dessutom måste dagens kvällstidningar tävla alltmer med andra sociala medier. Det är inte längre de gamla traditionella medierna som sitter på makten. I en värld där bloggar har lika stor makt som kvällstidningarna är jag inte förvånad att kvällstidningarna tar steget längre och ibland, som i detta fall, går över gränsen.

Jag tycker inte att man som tidning någonsin kan frångå sin roll som förmedlare av verkligheten, att ge en sanningsenlig bild av historien, framförallt när det gäller något så känsligt som mord. Att försvara irrelevant information som enbart bidrar till osanning kan väl ändå inte ses som allmänintresse? I sådana fall borde väl Aftonbladet även publicera andra detaljer om männen som inte rör deras religiösa bakgrund. Dessutom behöver inte allmänintresse i etiska sammanhang betyda något som intresserar allmänheten, det menar Björn Häger i sin bok Reporter- en grundbok i journalistik. Kvällstidningarna får gärna fortsätta att spekulera i kändisvärldens skvaller om vem som är tillsammans med vem osv, men när det kommer till rättsliga fall finns det mycket som kan gå fel om man gör snedsteg. Det är inte enbart de misstänkta som drabbas, deras oskyldiga anhöriga kan likväl drabbas och det hela kan få förödande konsekvenser. Medieforskaren Stig Hadenius menar dock att en t.ex. tidig namnpublicering kan leda till fler vittnen och att allmänheten skyddas. Givetvis kan det vara förebyggande men det är en stor risk man tar och om de kommersiella kvällstidningarna ständigt ska börja ta den risken och fortsätta göra övertramp kommer de både förstöra för sig själva och för oss om det skulle visa sig att uppgifterna som publicerats är felaktiga och måste dementeras. I Spelregler för press, radio och TV står det ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Här handlar det återigen om vad man tolkar som allmänintresse. Det ska bli spännande att se hur långt kvällstidningarna i framtiden kommer att gå i sin publicering utifrån vad de anser vara ett allmänintresse.

Källor:

http://sverigesradio.se/sida/ljud/1576061

Spelregler för Press, TV och Radio (2010)

Reportage- en grundbok i journalistik (2009)