När blir journalistik fiktion?

Tv-nyheternas sekundlånga inslag om våldtäktsfall hinner sällan lämna avtryck. Det gör däremot Katarina Wennströms bok Flickan och skulden- en bok om samhällets syn på våldtäkt. Precis som rubriken lyder handlar denna 200-sidor långa reportagebok om samhällets syn på kvinnor som utsätts för våldtäkt. Varför skuldbelägger man alltid våldtäktsoffret och inte förövaren? Varför får de fulla tjejerna skylla sig själva om de blir våldtagna? Varför hörs aldrig kvinnornas talan?

Hon upplyser ett stort problem, en struktur som råder, som förstör otaliga kvinnors liv och som kommer att fortsätta göra det om det inte sker en förändring snart.

”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte var hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder” (s.10)

Boken börjar med ett skönlitterärt stycke om natten då Jonna blev våldtagen. Författaren ger målande beskrivningar av miljön och Jonnas tankar. Det är en sådan fruktansvärd syn att man nästan inte tror att det är sant. Men så vänder man blad och då får man fakta svart på vitt i form av domstolsbeslut och intervjuer.  Katarina Wennstam växlar skönlitterära beskrivningar med granskande reportage och skildringar av en samhällsstruktur. Detta gör att boken faller under kategorin New Journalism.

Men vad är egentligen New Journalism? ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Så definierar Mark Weingarten begreppet. Han menar att reportagen precis som all journalistik bygger på en gedigen research, skillnaden är sättet man presenterar materialet på. I det här fallet använder man sig av berättarknep från romanförfattare. Vidare beskriver Jan Gradvall det som en möjlighet att kombinera det bästa av två världar, nämligen journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Det är precis det som Katarina Wennstam gör. Hon har både fötterna i verkligheten, återger citat och domstolsbeslut. Samtidigt låter hon denna hårda fakta möta en litterär inlevelseförmåga som ger en stor närvarokänsla. För mig blir New Journalism mer av kött och blod. Fakta som på pappret är rätt torr får liv genom miljöbeskrivningar, det engagerar och det väcker känslor på ett nytt sätt. När jag läser lever jag mig in i händelserna och analyserar varenda liten detalj, jag blir förbannad och jag vill agera.

”Men vad är detta egentligen? De flesta män och killar tar bestämt avstånd från alla former av sexuella övergrepp och är många gånger betydligt hårdare i sina fördömanden av gärningsmännen. Det är oftast män som vill straffa sexbrott med basellbollträ, kastrering, eller till och med dödsstraff. Jag tror att också en del av de killar som stöttar sina kompisar i en sådan här rättegång hör till den gruppen. Klart att våldtäktsmän är jordens avskum. Men våra kompisar är inte våldtäktsmän. Nej nej. Det här är någonting annat.” (s.69) Detta är ett tydligt exempel på hur den här boken stundtals är skriven. Katarina Wennstam tar upp olika frågeställningar, hon uttrycker egna åsikter och gör det med en dos ironi. Ibland känns boken som en stor krönika då Katarinas ilska och vrede lyser igenom rätt starkt i texten. Subjektiviteten är ett faktum, men är den ett problem?

Jan Gradvall skriver vidare att ”Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens 'Aktuellt'-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval av vad som är viktigt och mindre viktigt. " 

Katarina Wennstam följer inte alla de pressetiska reglerna för journalistik, då hon t.ex. är opartisk i sitt skrivande. Detta är dock en helt naturlig del av boken. Anledningen till att Wennstam över huvud taget valt att fördjupa sig i frågan och skriva en bok om den är ju för att hon uppenbarligen känner frustration över hur läget ser ut. Ska man dock utgå från det journalistiska perspektivet är Wennstams subjektivitet något som öppnar upp för diskussion.

Något annat man kan diskutera och som man alltid ska vara kritisk till är sanningshalten i det faktabaserade. Hur väl stämmer citaten? Varför använder hon sig av fiktiva namn? Det sistnämnda görs antagligen för att skydda den personliga integriteten, men det skapas självklart en osäkerhet.

Men oavsett vad som är sant eller inte, Wennstam lyckas lyfta fram en viktig samhällsfråga där det inte råder någon som helst tvekan om att det krävs en stor förändring. Som Anders Sundin skriver i sin essä i Dagens Nyheter spelar det kanske ingen roll om det är new Journalism eller inte. Här finns inget behov att fördjupa sig i enskilda fall och detaljer, det handlar om att se helheten, mönstret som ständigt upprepar sig. Men självklart leder otydlighet och förvanskning av sanningen till att trovärdigheten för journalistik skadas, inte minst skadar det synen på kvinnor som blir våldtagna. Därmed anser jag att lika mycket som vi ska vara källkritiska så ska journalister vara tydliga med vad som är verklighetsbaserat och vad som är fiktion. I t.ex. fallet med Liza Marklunds bok Gömda skapades en förtroendekris då man var otydlig med just detta.

Slutligen anser jag att New Journalism är en högst nödvändig form av journalistik. Vi behöver kunna fördjupa oss i viktiga samhällsfrågor. Kan en författare gestalta en händelse eller ett problem på ett levande och engagerande sätt som väcker starka reaktioner och debatt, ja då har hen precis som Katarina Wennstam lyckats med sitt mål. Detta gäller såvida man inte frångår faran som Torbjörn Nillson beskriver i sin artiekl i Scoop: ” När man börjar gestalta saker är det alltid väldigt attraktivt att ta det ett steg för långt mot vad man har täckning för. Det är den stora faran.”

Källor:

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.fgj.se/scoop/Innehåll/Artiklar/tabid/256/Default.aspx?itemid=473

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

Wennstam, Katarina, Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), Albert Bonniers Förlag