Elements of Journalism

Alla är vi journalister. Eller? I dagens medielandskap har alla möjligheten att göra sin röst hörd. Att initiera debatter, skapa opinion, förmedla och framförallt påverka. Det tryckta ordet är inte längre det starkaste. Den tekniska utvecklingen och digitaliseringen av medier har lett till ett internet blivit den starkaste plattformen för dagens informationsflöde. Ett informationsflöde som inte längre bara styrs av avlönade nyhetsredaktioner utan av vem som helst med tillgång till internet. Gränsen mellan de sociala medierna och gammelmedierna blir alltmer oskarp och oklar. En artikel i en tidning kan bestå av information från twitter och ett blogginlägg kan ha ett större nyhetsvärde än ett tidningsreportage. Vem kan man egentligen lita på? Hur ska man genomskåda vad som är en tidnings egenintresse? Eller en journalist varumärkesförstärkning? Vad är fakta och vad är spekulationer? Och framförallt, hur ska den goda journalistiken överleva det nya mediesamhället?

Vad som är god journalistik definieras av Bill Kovach och Tom Rosentiel i boken The Elements of Journalism: what newspeople should know and the public people should expect. Där har de fastslagit nio punkter man bör förhålla sig till för att utöva god journalistik.  

Den första punkten lyder ”Journalism's first obligation is to the truth”. En journalist ska alltid berätta sanningen. Faktauppgifter ska ha täckning och vara korrekta. Som journalist får man aldrig frångå sin roll som förmedlare av verkligheten. Den objektiva verkligheten. Här har en bloggare inte samma journalistiska ansvar. Detta blir problematiskt då vi lever i ett samhälle där gränsen för vem som är journalist och vem som är bloggare eller t.ex. kolumnist inte är lika självklar längre. ”The problem is that you see journalism disappearing inside the larger world of communications.” menar Kovach och Rosentiel.

I en värld där vi hela tiden exponeras för nyheter från alla kanter och håll är det inte lätt att hålla reda på vad som är objektivt och vad som är subjektivt, vad som är någons personliga åsikt och vad som bara är ett rykte. Givetvis kan detta bli skadligt för samhället. För att den goda journalistiken ska överleva framtiden och alla nya informationskanaler som kommer poppa upp en efter en måste det skapas skiljelinjer. Ett hot mot detta är det så kallade varumärkestänk som alltfler journalister verkar tvingas till i den alltmer kommersialiserade medievärlden.

Kristin Lundell skriver i DN att ” För varje nytt självspeglande pod-program som prånglas ut blir dödsrosslingarna bara starkare. Inget blir så sorgligt som den sista gästen som vägrar gå hem när festen är över. Aldrig har väl den samtida journalistiken varit på samma gång så manlig och så extremt intresserad av sig själv.”

Vi ser en allt tydligare struktur av ett personfixerat klimat av journalistik. Frågan är då, kommer de sociala medierna hjälpa journalisterna men stjälpa den goda journalistiken?

Idag har många journalister som sagt bloggar, twitter och podprogram där de sprider egna värderingar. De sociala medierna blir deras förlängda arm i mediedjungeln och här får dem chansen att förstärka sitt varumärke som journalister. Lika mycket som de arbetar med sitt samhälleliga ansvar arbetar de alltså för sin egen skull. I en värld där konkurrensen är hård och tidningar tvingas skära ned blir de sociala medierna viktiga verktyg för journalisterna. Men hur blir det då med trovärdigheten? Utmaningen blir då att behålla en fot i både läger.

Personligen tycker jag inte man behöver se sociala medier som ett hot mot den goda journalistiken. Ett hot är snarare journalistetablissemangets självbild. Nätet matar oss med mycket skit men det gör även journalister. Vi är källkritiska men är vi tillräckligt källkritiska mot makthavarna? De traditionella journalisterna som granskar men som aldrig själva tycks bli granskade?

Martin Jönsson ser nätets möjligheter som en chans att förbättra dagens journalistik. ”Journalister kan inte bara slå sig för bröstet och tala om den viktiga, livsnödvändiga och demokratifrämjande journalistiken, som ska värnas med tryckfrihet, meddelarfrihet och källskydd - och hävda att det bara är journalister som kan rapportera om något viktigt. Den bilden måste kompletteras med en lika högljudd och engagerad diskussion om de många bristerna i journalistiken, både etiskt och kvalitetsmässigt. Och om det faktum att läsarna, bloggarna och de sociala medierna faktiskt också kan bidra med en hel del när det gäller både avslöjande, berättande och förnyande.”

Ett tydligt exempel på det som Martin Jönsson talar om är detta blogginlägg som jag kom över häromdagen: http://hotlamotte.com/2013/05/24/aftonbladet-och-expressen-betalar-oss-for-att-branna-bilar-i-husby/

Ingen har nog missat de senaste dagarnas kravaller i Husby. Joakim Lamotte spenderade en dag i Husby i sitt jobb med SVT Debatt. Han skriver bl.a. följande i sin blogg: ” Senare träffar jag några från Lugna gatan som även de bekräftar bilden av hur kvällstidningarna får redan kriminellt belastade ungdomar att begå brott, genom att erbjuda dem pengar för deras foton och filmer. Några andra killar berättar hur de på grund av detta häromdagen jagade bort flera Aftonbladetjournalister från Husby.”

Med sin blogg som redskap yttrar han en verklighetsskildring som ifrågasätter journalisternas yrkesetik. En text som aldrig hade fått utrymme i någon av tidningarna. Ett exempel på hur våra sociala medier är av största vikt för främjandet av yttrandefriheten och demokratin.

Både Expressens chefredaktör Thomas Mattson och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin svarade på Joakim Lamottes blogginlägg i sina respektive bloggar. De skakade på huvudet och såg Joakims inlägg som ett journalistiskt haveri. Varför skulle kvällstidningarna utnyttja de redan drabbade ungdomarna i Husby för att sälja lösnummer? Varför inte tänker jag. Vi vet att kvällstidningarna behöver stora rubriker för att överleva i vår alltmer kommersialiserade medievärld. Husbyungdomarnas facebookinlägg står mot kvällstidningarnas löpsedlar. Sociala medier vs Kvällstidningar. Martin Jönsson belyser de traditionella journalisternas syn på nätet, ” Bara det senaste halvåret har det förekommit en lång rad uttryck för skepsis och till och med förakt för nätet i allmänhet och bloggar och sociala medier i synnerhet, från det svenska journalistetablissemanget.” Kanske är de just rädda för mediernas granskande makt? För hur det kan skada tidningarna ekonomiskt? Att kvällstidningarna går över gränsen i sin överlevnadskamp är föga förvånande. Det är just det som är ett hot mot den goda journalistiken. ”Never add anything that was not there, never device the audience, be as transparent as possilbe about your methods and motives, rely on your own original reporting and exercie humility.”, skriver Kovach & Rosentiel. Ödmjukheten verkar vara påväg att försvinna.

Vi bör dock konstatera att dagens teknik samt internets möjligheter till stor del faktiskt kan förbättra den goda journalistiken. Sociala mediers inflytande i våra nyhetsflöden ser jag som positivt då det kan skapa forum för folk att diskutera journalisterna mer djupdykande verk. Men man bör alltid se till vilket syfte sociala medier har integrerats i en t.ex. nyhetssida. Som vi vet har den kommersialiserade medievärlden lett till att sensationsnyheter blivit allt viktigare i jakten om att locka läsarna. Jag klickar mig in på Expressens sida och ser att ”nyheten” om att en bloggare ska åka till Las Vegas, skriven med länken till bloggen, står långt över nyheten om att ett flygplan börjat brinna över London. Sociala medier är som sagt positivt för utvecklingen av den goda journalistiken, men kanske inte när syftet är att locka fler läsare, när ekonomiska intressen står bakom. Vad blir det för god journalistik kvar om kändisbloggarna börjar knuffa bort de viktiga samhällsreportagen?

När blir journalistik fiktion?

Tv-nyheternas sekundlånga inslag om våldtäktsfall hinner sällan lämna avtryck. Det gör däremot Katarina Wennströms bok Flickan och skulden- en bok om samhällets syn på våldtäkt. Precis som rubriken lyder handlar denna 200-sidor långa reportagebok om samhällets syn på kvinnor som utsätts för våldtäkt. Varför skuldbelägger man alltid våldtäktsoffret och inte förövaren? Varför får de fulla tjejerna skylla sig själva om de blir våldtagna? Varför hörs aldrig kvinnornas talan?

Hon upplyser ett stort problem, en struktur som råder, som förstör otaliga kvinnors liv och som kommer att fortsätta göra det om det inte sker en förändring snart.

”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte var hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder” (s.10)

Boken börjar med ett skönlitterärt stycke om natten då Jonna blev våldtagen. Författaren ger målande beskrivningar av miljön och Jonnas tankar. Det är en sådan fruktansvärd syn att man nästan inte tror att det är sant. Men så vänder man blad och då får man fakta svart på vitt i form av domstolsbeslut och intervjuer.  Katarina Wennstam växlar skönlitterära beskrivningar med granskande reportage och skildringar av en samhällsstruktur. Detta gör att boken faller under kategorin New Journalism.

Men vad är egentligen New Journalism? ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”. Så definierar Mark Weingarten begreppet. Han menar att reportagen precis som all journalistik bygger på en gedigen research, skillnaden är sättet man presenterar materialet på. I det här fallet använder man sig av berättarknep från romanförfattare. Vidare beskriver Jan Gradvall det som en möjlighet att kombinera det bästa av två världar, nämligen journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Det är precis det som Katarina Wennstam gör. Hon har både fötterna i verkligheten, återger citat och domstolsbeslut. Samtidigt låter hon denna hårda fakta möta en litterär inlevelseförmåga som ger en stor närvarokänsla. För mig blir New Journalism mer av kött och blod. Fakta som på pappret är rätt torr får liv genom miljöbeskrivningar, det engagerar och det väcker känslor på ett nytt sätt. När jag läser lever jag mig in i händelserna och analyserar varenda liten detalj, jag blir förbannad och jag vill agera.

”Men vad är detta egentligen? De flesta män och killar tar bestämt avstånd från alla former av sexuella övergrepp och är många gånger betydligt hårdare i sina fördömanden av gärningsmännen. Det är oftast män som vill straffa sexbrott med basellbollträ, kastrering, eller till och med dödsstraff. Jag tror att också en del av de killar som stöttar sina kompisar i en sådan här rättegång hör till den gruppen. Klart att våldtäktsmän är jordens avskum. Men våra kompisar är inte våldtäktsmän. Nej nej. Det här är någonting annat.” (s.69) Detta är ett tydligt exempel på hur den här boken stundtals är skriven. Katarina Wennstam tar upp olika frågeställningar, hon uttrycker egna åsikter och gör det med en dos ironi. Ibland känns boken som en stor krönika då Katarinas ilska och vrede lyser igenom rätt starkt i texten. Subjektiviteten är ett faktum, men är den ett problem?

Jan Gradvall skriver vidare att ”Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon. Till och med innehållet i kvällens 'Aktuellt'-sändning kommer att vara subjektivt. Någon har alltid gjort ett urval av vad som är viktigt och mindre viktigt. " 

Katarina Wennstam följer inte alla de pressetiska reglerna för journalistik, då hon t.ex. är opartisk i sitt skrivande. Detta är dock en helt naturlig del av boken. Anledningen till att Wennstam över huvud taget valt att fördjupa sig i frågan och skriva en bok om den är ju för att hon uppenbarligen känner frustration över hur läget ser ut. Ska man dock utgå från det journalistiska perspektivet är Wennstams subjektivitet något som öppnar upp för diskussion.

Något annat man kan diskutera och som man alltid ska vara kritisk till är sanningshalten i det faktabaserade. Hur väl stämmer citaten? Varför använder hon sig av fiktiva namn? Det sistnämnda görs antagligen för att skydda den personliga integriteten, men det skapas självklart en osäkerhet.

Men oavsett vad som är sant eller inte, Wennstam lyckas lyfta fram en viktig samhällsfråga där det inte råder någon som helst tvekan om att det krävs en stor förändring. Som Anders Sundin skriver i sin essä i Dagens Nyheter spelar det kanske ingen roll om det är new Journalism eller inte. Här finns inget behov att fördjupa sig i enskilda fall och detaljer, det handlar om att se helheten, mönstret som ständigt upprepar sig. Men självklart leder otydlighet och förvanskning av sanningen till att trovärdigheten för journalistik skadas, inte minst skadar det synen på kvinnor som blir våldtagna. Därmed anser jag att lika mycket som vi ska vara källkritiska så ska journalister vara tydliga med vad som är verklighetsbaserat och vad som är fiktion. I t.ex. fallet med Liza Marklunds bok Gömda skapades en förtroendekris då man var otydlig med just detta.

Slutligen anser jag att New Journalism är en högst nödvändig form av journalistik. Vi behöver kunna fördjupa oss i viktiga samhällsfrågor. Kan en författare gestalta en händelse eller ett problem på ett levande och engagerande sätt som väcker starka reaktioner och debatt, ja då har hen precis som Katarina Wennstam lyckats med sitt mål. Detta gäller såvida man inte frångår faran som Torbjörn Nillson beskriver i sin artiekl i Scoop: ” När man börjar gestalta saker är det alltid väldigt attraktivt att ta det ett steg för långt mot vad man har täckning för. Det är den stora faran.”

Källor:

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.fgj.se/scoop/Innehåll/Artiklar/tabid/256/Default.aspx?itemid=473

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

Wennstam, Katarina, Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), Albert Bonniers Förlag

Etik i medierna

Vi vet att den nyhetsbild som förmedlas av våra medier inte alltid är en avspegling av vår verklighet. Vi vet att det på varje redaktion, varje tidning, sker en nyhetsvärdering där man utifrån olika faktorer gör en bedömning av huruvida man ska publicera något eller inte. I Sveriges Radios program Medierna (2009-01-31) diskuteras gränsdragningen kring vilka uppgifter som man får publicera vid brottsfall. Varför väljer en tidning att publicera spekulationer kring ett brottsmotiv medan en annan väljer att vänta? Vad är egentligen relevant att publicera? Var går gränsen för allmänintresset? Och vad finns det för risker?

I skriften Spelregler för Press, TV och Radio finns 17 skrivna regler som journalister bör ta hänsyn till vid nyhetspublicering. Här handlar det inte om lagar utan om ett ramverk som journalister bör hålla sig inom för att vara etiskt korrekta. Skriften framhäver att “pressetik och juridik är två skilda saker. Medan juridiken handlar om lagtolkning, så handlar pressetiken om hänsyn, respekt och förhållningssätt vid utövandet av den publicistiska uppgiften. Det betyder att det som är pressetiskt klandervärt inte alls behöver vara brottsligt”. Effekten av detta regelverk blir att de olika redaktionerna gör sina egna tolkningar av vad som går att publicera och inte. Jag kan tänka mig att man i väldigt många fall står inför svåra ställningstaganden. En lagbok hade inte fungerat men ett regelverk skapar en gråzon. De vinstdrivande och kommersiella medierna kan därmed lätt gå över gränsen för vad som är ok eftersom de främst drivs utav allmänintresset.

 I Radioprogrammet belyses fallet med mordet på en 26-årig homosexuell man.  Kort efter mordet grips två misstänkta unga män, 17 och 15 år gamla. Succesivt kommer det fram att de både männen är starkt troende och tillhör samma religiösa församling. En av männen driver en blogg där han redogör extrema islamistiska åsikter kring moralfrågor.  Man misstänker hatbrott, trots att polisen inte redogör för motivet till brottet. Är det relevant av medierna att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet? Här tog de olika redaktionerna olika ställningstaganden. Nyhetschefen för Sydsvenskan, Jonas Nyren, valde att inte publicera uppgifter om trosriktning och religion då åklagaren avfärdade hatbrottsmotivet. Därmed ansåg han religionsfrågan irrelevant för brottet och valde att inte berätta något om männens religiösa bakgrund. Aftonbladet gick längst i publiceringen och valde att berätta allt och att spekulera fritt kring religionen som motiv till mordet.  Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare, menade att man inte ska förtiga. Men var det verkligen det som Sydsvenkan gjorde? Jonas Nygren menar att ”det handlar inte om att mörka, det handlar om att veta vad man skriver och ha täckning för vad man skriver”.  Detta ställningstagande kan grunda sig i den tionde punkten av Spelregler för press, radio och TV som lyder ” Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. I detta fall hade Aftonbladet ingen täckning för brottsmotivet. Att spekulera fritt kring ett brott utifrån uppgifter som inte bekräftats av rättsväsendet anser jag vara felaktig. De misstänktas religiösa/moraliska ståndpunkter var i det här fallet helt irrelevanta.

Det Aftonbladet gjorde var ett antagande som de visste skulle sälja lösnummer och bekräfta/förstärka folks fördomar kring Islam. Skapa en debatt, helt enkelt. Att brottsmotivet rörde sig om vardagliga saker hade inte skapat lika stora rubriker. Eftersom Aftonbladet är en tidning som i vår kommersialiserade medievärld behöver stora rubriker för att överleva kan man förstå varför de valde att agera som de gjorde.

Dessutom måste dagens kvällstidningar tävla alltmer med andra sociala medier. Det är inte längre de gamla traditionella medierna som sitter på makten. I en värld där bloggar har lika stor makt som kvällstidningarna är jag inte förvånad att kvällstidningarna tar steget längre och ibland, som i detta fall, går över gränsen.

Jag tycker inte att man som tidning någonsin kan frångå sin roll som förmedlare av verkligheten, att ge en sanningsenlig bild av historien, framförallt när det gäller något så känsligt som mord. Att försvara irrelevant information som enbart bidrar till osanning kan väl ändå inte ses som allmänintresse? I sådana fall borde väl Aftonbladet även publicera andra detaljer om männen som inte rör deras religiösa bakgrund. Dessutom behöver inte allmänintresse i etiska sammanhang betyda något som intresserar allmänheten, det menar Björn Häger i sin bok Reporter- en grundbok i journalistik. Kvällstidningarna får gärna fortsätta att spekulera i kändisvärldens skvaller om vem som är tillsammans med vem osv, men när det kommer till rättsliga fall finns det mycket som kan gå fel om man gör snedsteg. Det är inte enbart de misstänkta som drabbas, deras oskyldiga anhöriga kan likväl drabbas och det hela kan få förödande konsekvenser. Medieforskaren Stig Hadenius menar dock att en t.ex. tidig namnpublicering kan leda till fler vittnen och att allmänheten skyddas. Givetvis kan det vara förebyggande men det är en stor risk man tar och om de kommersiella kvällstidningarna ständigt ska börja ta den risken och fortsätta göra övertramp kommer de både förstöra för sig själva och för oss om det skulle visa sig att uppgifterna som publicerats är felaktiga och måste dementeras. I Spelregler för press, radio och TV står det ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”. Här handlar det återigen om vad man tolkar som allmänintresse. Det ska bli spännande att se hur långt kvällstidningarna i framtiden kommer att gå i sin publicering utifrån vad de anser vara ett allmänintresse.

Källor:

http://sverigesradio.se/sida/ljud/1576061

Spelregler för Press, TV och Radio (2010)

Reportage- en grundbok i journalistik (2009)